1940 började Arne Bang, Bangs grundare, torrplockning av höns på Skriveribolaget i en källare i Arlöv, där han även hade kocherslakt. Hönsen föddes upp i ett litet kolonihus mittemot. Några år senare köpte Arne och hans fru Ann-Marie ett hus på Borggatan 25 i Arlöv där de så småningom flyttade verksamheten, med ett slakteri i uthuset och paketering i boningshusets källare, uppfödningen lades ner och fåglarna köptes av olika uppfödare, efter slakt lämnades djuren till fryshuset i Malmö innan de såldes.

1948-49 köpte Bang marken som tillhörde Klockargården på Dalbyvägen 83, här byggdes dåtidens modernaste uppfödning och slakteri anläggning för fjäderfä. Arne Bang var en mångsysslare som handlade med både inhemska och importerade rådjur, vildkaniner, fasaner och annat vilt som tillsammans med fåglarna förädlades och såldes både Sverige och på export.

Bangs var en av de första att producera snabbmat på fjäderfä. Ett exempel var ”Fru Fridags färdiga stekta kyckling”, en produkt som skulle göra det lättare för frun så att hon slapp stå framför spisen hela dagen. Men det visade sig att ideér var några decenier för tidiga, för på den tiden skulle det vara hemmalagat… Bangs producerade även kycklingpastejer, aladåber, kycklingsallader m.m.

Redan på 50-talet var Bangs ett registrerat varumärke som stod för god kvalitet och varje djurkropp som slaktades märktes för att garantera varan.

Då tidens brist på kyl och frysmöjligheter gjorde att man sålde fjäderfäna torrplockade och orensade, detta för att behålla djurens natruliga skydd mot bakterier. Inför slakten bedövades djuren med ett slag i huvudet och avlivades genom ett stick i munnen.

1951 slaktade Bangs 36 000 kycklingar i månaden samt en stor mängd fjäderfän av alla de slag som köptes upp från andra gårdar och hölls i stora inhängnader på Bangs. Kycklingarna kom till gården vid fyra veckors ålder sen hade de fyra veckor på sig att växa och bli feta. De föddes upp i burar med den tidens moderna komfort, utanför hade de foder och vatten, allt kycklingarna behövde göra var att sticka ut huvudet genom gallret som var anpassat efter halsen (gallren byttes ut när kycklingarna växte) vatten på ena sidan och Jonsson&Co:s Prima kyckling foder på den andra. Hanteringen av avföring sköttes automatiskt med en rullande gummimatta som forslade bort det. Under MårtenGås i november var det ankor och gäss som hade huvudrollen, dessa såldes i butiken på Drottningtorget.

• 1950 kostade en Bangs gås 5 till 5,50 kr/kg.
• 1951 hade priset gått upp till 7,50 kr/kg.

Till Mårtengås sålde Arne, som själv stod för försäljandet, under en lördag på Drottningtorget i Malmö 250 gäss, 200 ankor, 100 kg persiljekycklingar och uppemot 200 kg höns. Bangs exporterade mycket till England under 1951, 40-50 ton kyckling i månaden. I Sverige var Findus en stor kund som köpte Färdigstekta kycklingar som de i sin tur konserverade. 1953 införde Bangs ”Cryovac”, en vakuumförpackning som djuren packades i, en förpackning som håller än i dag.

Bangs exporterade mycket till England under 1951, 40-50 ton kyckling i månaden. I Sverige var Findus en stor kund som köpte Färdigstekta kycklingar som de i sin tur konserverade. 1953 införde Bangs ”Cryovac”, en vakuumförpackning som djuren packades i, en förpackning som håller än i dag.

Vid slakt togs allt tillvara. Blodet gick till grisuppfödning, fötter, halsar och vingar skickades till Tyskland för att användas till buljong, en del av inälvorna exporterades också. Tuppnjurar och tuppkammar var en delikatess som packades på burk, av levern gjordes pastej.

1956 blev Bangs Fjäderfäslakteri ett kontrollslakteri där en besiktningsveterinär hade översyn över slakteriet och redan på den tiden var Bangs noga med att föda upp djuren utan antibiotika i fodret. Det året byggdes även en frysavdelning.

I början av 60-talet insjuknade en passagerare på TransAir i salmonella och man misstänkte Bangs kycklingar som hade serverats på flygturen. Samtliga kycklingar på Bangs nödslaktades och brändes trots att inga prover visade att det var därifrån smittan kommit. Senare visade det sig att smittkällan inte var Bangs och deras goda kycklingar utan en anställd på flygbolaget. Staten ersatte Bangs till hundra procent.

1974 överlämnade Arne Bang, Bangs Fjäderfäslakteri till sonen Jan och hans fru Anita. Det första Jan och Anita gjorde var att slänga ut burarna som fåglarna föddes upp i och istället införa golv- och utomhusuppfödning, de ansåg det humanare för djuren.

I början av 80-talet uppstod problem med försäljningen av unga värphöns på grund av sänkta äggpriser, de äggproducerande anläggningar blev större och gårdarna som hade mindre flockar av värphöns slutade. Vi beslutade då att också sluta med värphöns och i stället framför allt satsa på ankor och gäss men även kalkon och storkyckling.

Satsningen gick bra fram till 1992 då Sverige började importera ankbröst från Frankrike, som såldes billigt - men man fick salmonella på köpet. Vi lyckades stoppa importen genom kontakter med myndigheterna, men politikerna ändrade sig, gick rakt emot vad lagen säger om import av salmonellasmittat kött och tillät den franska ankan. Under den tiden var 80 procent av våra kunder svenska restauranger, men på grund av den billigare franska ankan miste vi en stor del av dessa, vilket ledde till problem för företaget som fick leta nya kundkretsar. Vi började då istället exportera och sälja till hushållen, som är lite mer nogaräknande än resturangerna.

1995 var rörelsen på fötter igen och 1997 närmade vi oss full produktion. Vår filosofi är att fåglarna skall få gå ute för att få en så naturlig miljö som möjligt men detta gör det omöjligt att försäkra djuren. Sommaren 1997 drabbades vi av salmonella, denna gång hittades smittan i avföringsprover som vi själva tar, alla ankorna fick nödslaktas och brännas och alla stallarna saneras, ett drygt arbete som tog över en månad. Bangs var nere på knäna och hade svåra ekonomiska problem.

Från september till december pågick gåsaslakten. Samtidigt stängdes importen av franska ankbröst, men när Frankrike hävdade att det var en komplott mot deras intressen släppte Sverige in det franska ankköttet igen.

Under 1998 bearbetades ersättningsfrågan med jordbruksverket och man började återställa företaget. Vi slaktade då kyckling och kalkon i mindre skala samt gäss på hösten. Under sommaren tog man beslutet att försöka hitta ankor i utlandet då det inte fanns i Sverige och ansökte i slutet av 1998 om karantän. Det visade sig vara svårt att hitta ett karantänstall och istället stängdes företagets område för att göra om ett av husen till karantänstall. Problemet med att hitta salmonellafria ankor återstod.

Jan, Anita och deras äldsta dotter Ann-Louise åkte runt i Europa för att hitta ankor att ta in, valet föll till slut på Cherry Valley i England, som hävdade att deras ankor var salmonellafria, men då leveransdatumen hade skjutits upp tre gånger erkände företaget att de hade salmonella, men de gjorde allt för att hitta ankor som var salmonella fria. Bangs hade alltså satsat på rätt företag, för något ärligare och hjälpsammare än Cherry Valley, är nog svårt att hitta. Jan Bang var nöjd: -”Man kunde lika gärna ha skickat ankor med salmonella och när vi upptäckt detta, kunde de ha hävdat att ankorna smittats på flyget”.

Till slut hittades en grupp salmonellafria ankor och de kunde kläcka fram ankungarna.

Den 4 februari 1999 var den stora dagen och under medias bevakning kom de dagsgamla ankorna. De flögs från England till Sturup där veterinär mötte upp, för att sen fara vidare i en speciallastbil som var plomberad, till karantänstallet på Dalbyvägen 83, där de togs emot av de två personer som skulle sköta dem under karantäntiden. När de små liven släppts in i rummen där de skull gå i åtta veckor togs det prov på träcket (avföringen) för att säkerställa att de var salmonella fria. Under åttaveckorsperioden som följde fick inga andra än veterinären och Ann-Louise Bang, som var huvudansvarig, gå in på området. Ankorna skulle kontrolleras tre gånger om dagen och varje gång var Ann-Louise tvungen att duscha före och efter ett besök.
Ann-Louise berättar:
- ”Först gick jag in i det vanliga omklädningsrummet, klädde av mig och tog på en skyddsdräkt som snabbt fick namnet ”rymddräkten”, sen gick jag in i karantänstallets första rum, ”Rymddräkten” togs av och jag gick naken in i nästa rum för att duscha, därefter tog jag på mig en overall och sen in till de små liven. Efter besöket hos ankorna var det samma procedur igen fast tvärtom”.

Under hela karantänsperioden togs prover för att kontrollera att det inte uppstod några sjukdomar, hade man hittat någon sjukdom, hade alla ankorna avlivats. Men allt gick bra och karantänen släpptes den 30 mars 1999 Nu var vi äntligen en bra bit på vägen att kunna starta igen.

Jan som är uppvuxen i branchen och Anita som är ”ingift” i den säger: -”Att få jobba med det här yrket har varit mycket lärorikt, vi har fått träffa många människor av alla kategorier och på så sätt har vi utvecklats”. -”Många har frågat oss varför vi alltid väljer att åka ”berg- och dalbana” när det finns karuseller” som går runt. Men var är spänningen i det?”.

För under de 25 år som Jan och Anita haft Bangs Fjäderfäslakteri har det verkligen varit en riktigt magpirrande ”berg- och dalbana”, man vet aldrig när det bär av neråt igen.